söndag 20 juli 2014

Blandad reflektioner

Jag har inte skrivit här på ett tag. Men förra vecka fick vi fin besök. Min syster kom hem med delar av sin familj. Hela tre dagar! God mat, gott sällskap. Min man och jag fick en fin present. En plakat med texten " One of the simplest ways to stay happy is.... Letting go of the things that make you sad." Både min man och jag förstår varför de valde den texten. Jag fick också veta att de har märkt att jag har gått vidare. Att jag var modig som vågade.... Dessa ord är som balsam i min själ.
 
För några veckor sedan blev jag ganska upprörd över en stämpel med texten "Cry a river, build a bridge and move on". Jag förstår den förståndiga tanken bakom såna texter. Men för mig (och säkert även många andra) är det inte så enkelt alla gånger. Jag kunde släppa för att jag har fått hjälp att bearbeta. Att någon/några äntligen lät mig tala ut utan att avbryta, bortförklara eller än värre förminska mina känslor. Jag tackar Gud för dessa människor. Jag kände mig redo att gå vidare för att jag har äntligen fått berätta färdig. Men jag förstår att det är så lätt att säga "det är bara att...", "Du kan inte förändra något så slutar älta det förflutna..." För de som har förmåga att glömma otrevliga bemötande, händelse är det lätt att gå vidare. Tyvärr har inte alla det förmåga. En del tror att de har gått vidare men sanningen var att de hade bara sopat under "mattan". Dessa personer är ofta otåliga mot andras "ältande".  De vill själv inte berätta om dåliga erfarenheter de själv hade varit med om - för att de kanske tro att tala man inte om det så finns det inte. Kanske för att det väcker bara smärtsamma minner... Jag vet inte. Men tyvärr är det så att bearbeta man inte vissa saker så kommer de ikapp en förr eller senare. Jag tror att jag läste på FB där Johnny Depp lär har sagt att "man kan blunda för sina känslor. Men de kommer ikapp en..."
 
Nåväl, jag är ingen psykolog. Jag vet inte säkert. Det enda jag vet är att hellre har det jobbigt en kort tid (ett år, en månad..)genom att tala ut, bearbeta, möta de jobbiga händelser än att låta gamla sår lägga kvar och blöda. Jag befriar mig själv genom att våga bekänna först och främst inför Gud. För Han är den enda som ser och förstår allt. Han är den ende som har rätt att bedöma/döma. Sedan får jag mod att be om förlåtelse där jag hade förorättat någon. Ger förlåtelse när jag själv blev förorättad. Det är inte alltid rätt men när man väl har gjort det är det en befrielse. Jag vill hellre skratta högt än gråta tyst.
 
Nu när jag själv mår bättre ber jag Gud att vakta min egen reaktion när någon annan tycks fastna i sitt förflutna. Att jag inte slänger ur mig lättsinnigt "glöm det där och gå vidare...". Må Gud ger mig öron att lyssna och medkänsla, tålamod och förstånd att visa förståelser. ..
 
 
Jag skriver alltid så mycket och inte vet jag om det är något bra. Häromdagen gjorde jag en godis korg som min dotter bad mig om. Jag valde texten "But I will hope continually and I will praise You yet more and more" Psalm 71:14 För som jag ser det finns det bara en jag kan lita på - Gud och Han är värd all min tid för att lära känna Honom bättre.
 
Nej, nu får det vara den här gången. Livet är inte alltid lätt. Förlorar inte hoppet.

söndag 6 juli 2014

Lost and found

Jag håller på med en scrap projekt. Ett slags album jag såg hos Graphic 45. Det blir många sidor och med det album vill jag berätta något med hjälp av mina favorit papper och stämplar. Jag har kommit mer än halvvägs. Snart kan jag visa hela albumet.
 
Idag var jag på gudstjänst. Dagens tema är Den förlorade sonen som berättas i Lukas evangeliet. Pastor började predikan med att fråga om vi vet vem som är bibelns sämsta skidåkare. Några visste. Jag gjorde det inte. Sedan avslöjade pastorn att det var den förlorade sonen. I liknelsen berättas det att han var så hungrig att han ville äta ärtskidor som svinen han vaktade åt. Men inte ens det fick han och därför är han den sämsta "skidåkare".. ha, ha, ha, det blev många skratt. Men sedan blev det lite mer allvarligt. I berättelsen handlade det om fadern, den generös, älskande fader. En storebror som är plikttrogen och alldeles för allvarligt. En som är ansvarsfull och samtidigt vågade inte ta för sig. En lillebror som ville mer livets goda och mindre eller helst inte har livets ansvar. Under tiden jag lyssnade på predikan tänkte jag på två sidor i mitt album.
 
 
I det högra sidan tänkte jag livet. Ibland kan jag identifiera mig med lillebror i berättelsen. Jag ville ha det roliga i livet, tog för mig och rest och lät kanske någon annan ta ansvaret som skulle ha varit mitt. Andra tider har jag varit den ofrivilliga storasyster och tagit ansvar mer än jag orkade och borde ha. Som förälder kunde jag också förstå faders känslan i berättelsen. Följden blev att jag kände mig som ett par gammal kängor. Förbrukat, sliten, obrukbart, utslängd, oönskad... Livet var inte roligt. Trasig till både kropp, själ och ande. Men räddningen fanns där hela tiden i form av en älskande Far. En himmelsk Far som väntade tålmodigt. När jag väl fattat hur mycket Han älskar mig (oss). När jag äntligen vågar be om hjälp och förlåtelse för högmodet. Högmodet att alltid vilja klara mig själv. Att alltid vill göra saker my way. Då helar Han mig. Sakta och försiktigt förbinder Han sår i min själ. Han satte ihop mitt hjärta som höll på att brast itu av svek, hårda ord, kränkningar... Livet blir som i den andra bilden. Gud gör alltid nytt. Han kan vända det som var ond till något gott. När jag såg mig själv som ful för andras bedömningar visade Gud mig att de har fel. Jag har fel. För Han har skapat mig (oss) till sin avbild. Han har gjort mig (oss) övermåttan underbar. För Hans kärlek och omsorg gör mig (oss) vacker. Helande i mig börjar när jag vågar tro på det och tar till mig det. Jag var den förlorade sonen som har gått vilsen i andras tänkande och tyckande om mig. Jag var vilsen i det onda som har hänt mig. Att leva med värk och.... Men nu har jag återvänt till min Faders hus och nu pågår läkningen.
 
Vågar tro du också. Lånar Max Lucados ord som han skrev i sin bok "You'll get through this"
 
"God is in the business of redeeming the broken. He was then. He is still. Do you crave some hope for these tough times? Then this is the message you need.
 
You'll get through this.
It won't be painless.
It won't be Quick.
But God will use this mess for good.
Don't be foolish or naive.
But don't despair either.
With God's help, you'll get through this."

lördag 28 juni 2014

När livet inte blev som man tänkt sig..

 
och du känner dig otillräcklig, ouppskattat, arg, besviken och ledsen. Var gör du då? Det vet jag inte. Men en sån dag blev det för mig igår. Jag kände mig arg, ledsen, besviken, maktlöst.... Jag kände mig otillräcklig och inte uppskattat. Snarare utskrattat. Vag gjorde jag då? Jag surade. Du har helt rätt. Jag är kristen och bla bla bla här om kristen tro osv. Du har också rätt. Jag är ingen helgon. Jag kämpar med tron och livet precis som många andra. Jag försökte...
 
 
läsa andlig uppbyggande bok och bibel för att få tröst, få en annan tanken. Förlåtande tankar. Napp, inte så bra igår. Jag försökte be. Men det blev inte heller så bra.
 
 
Så tröstar mig med lite vardagslyx. Mango till frukost. Den var faktiskt jätte god. Helt perfekt. Till skillnad från mitt liv.
 
 
Men när det lilla goda är uppäten så ser man verkligheten runt omkring en. Ok. Städar upp istället för att gnälla. En liten tillfredställelse infann sig faktiskt. Ordning och reda. Jag var så nöjd med mig själv. Tills det togs mer eller mindre för givet av andra....
 
 
Tröstäta är inte bra. Så jag tröstbakar. Nej, det var inte bra. När alla andra håller på med vikt och bantning. What was I thinking? Nej, mina ansträngningar och positiva tänkande och peppar mig själv gick åt skogen. Jag kände mig bara misslyckad. Inte bra nog, inte fint nog. Inga hälsa. Fast jag ser frisk ut och det är väl svårt för folk att fatta. Hur någon kan se helt frisk ut men har ont hela tiden? Det måste sitta i huvud!? Igår var det inga bra dag. Förbannad var jag. Istället för att skrika så gick jag löst i min scraphörn.
 
 
Den här fina brödlådan köpte jag i mars. Fin men tråkig. Jätte bra. Så jag piffade upp den. Alltså, livet blir inte alltid som man tänkt sig. Vissa dagar känns det bara pest. Så what? Det är till att erkänna. Tryck inte inåt. Släta inte över och säg: "Nej, det var väl inget. Jag måste visa mer förståelse. Försök hårdare..." Erkänn för dig själv att du är ledsen, arg eller vad. Erkänn och sedan gör något åt det. Skadar inte dig själv genom att trycka ner i dig själv. Skadar inte heller andra. Läs en bok, ta en promenad, gör ett kort eller piffar upp en brödlåda. (ha, ha). Om du kan prata ut med någon. (Jag hoppas verkligen att du har någon som du kan prata med och som lyssna.) Även om det kan vara jobbigt att prata så mår man bättre sedan. Jag mår bättre idag. För jag fick prata ut med min man och jag är nöjd med min brödlåda. Hur ser den ut idag? Ta en klick till min kortverkstad så får du se.
 
Ha det gott. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men vi kan faktisk göra något åt det. Det är inte hur man har det. Utan hur man tar det. Var aktivt med valet av hur ditt liv ska vara.
Sköt om dig:) Gud är god. :) 

tisdag 24 juni 2014

Tankar från söndag

I söndags var det Johannes Döparens dag. Jag fick vara med och leda gudstjänsten. Det var ett bra tag sedan. När jag fick frågan blev jag glad och som oftast svarade jag glatt ja. Nästan direkt efter ångrade jag mig. Ja, ja, jag är inte så blyg och hade faktisk vana att stå inför folk att prata. Men som sagt, det var ett bra tag sedan. Rädslan att göra bort sig inför folk blev inte mindre ju längre man har varit hemma. Medan jag våndades inför söndagens prestation kom jag på att det är just det jag inte ska göra. För vad är en gudstjänst? Den är inte ett föreningsmöte. Den är inte clubträff. I en gudstjänst mötts vi för att tillsammans möta Gud! Yeah, det är Gud som är i centrum. Inte vi. Inte mötesledare eller pastor. Nu menar jag inte att vi är oviktiga. Gudstjänst utan människor ... nej, det går ju inte. Men tänkt att lika mycket som vi längtar efter söndag och gudstjänst lika mycket längtar Gud efter oss!
 
När jag lugnat ner mig och bett att jag ska lägga bort prestationstanken så kände jag helt lugnt. Tänkte faktiskt inte mer på det förrän på lördag. Pastorn var ju väldigt omtänksamt och har planerat hela gudstjänsten. Jag fick välja vad jag vill göra som mötesledare. På söndag morgon kände jag
 ändå en viss nervositet. Men tänkte att det är nog inte mycket folk. Sommar=semestertid. När jag kom till kyrkan var det en hel del folk. Pastorn var inte där. Han kom sent och jag fick veta att han råkade ut för en liten bilolycka. Krock med en hjort. Det gick inte så bra för stackars hjorten men vår pastor var helt oskadd. Skakad men inte skadad.
 
Gudstjänsten gick bra. Jag kände faktiskt att min kropp skakade av nervositet. Men människorna tittade ju på mig med vänlighet så jag slappnade av. Vi läste bibelverserna från Jesaja 42:5-9 och sedan från Lukas 1:67-80. Pastorn predikade om Johannes och sa bland annat att då uppfattade nog många Johannes som en galning. Han visste inget om trend och mode. Totalt bakom vad gäller att leva livets goda. Han var politisk inkorrekt och vågade kritisera sin ledares levnadssätt. Han valde att lyda Gud mer än ställa sig i leden. Hur många av oss våga idag att vara annorlunda? Det finns ju de som gör det. Som vågar leva utan smartphone, I-pad, I-phone och allt vad det nu heter. Men de flesta av oss blev mer eller mindre slavar under det materialiska jakten på ett lycklig liv. Åtminstone på ytan. Men inom oss när många av oss en längtan efter djup, efter möte. Längtan att bli sedd och hörd. Längtan efter ro, lugn och frid.
 
När jag satt där och lyssnade "kvittrade" det i mitt hjärta. Pastorn sa att det är svår att leva annorlunda. Det är svårt att gå mot strömmen. Sant. Jag vet det är svårt och jag kämpar precis som många av oss. Men om vi verkligen tror på en Gud som älskar oss. Då är det värd att kämpa. Om vi verkligen vågar tro som det står i Jesaja 42: 6 "Jag, Herren, har kallat dig i rättfärdighet, och jag vill fatta dig vid handen och bevara dig..." Tänk, Gud vill fatta dig och mig i handen och bevara oss! Ja, det sker mycket ond i världen. Men om vårt inre är trygg då vågar vi möta världen som den är. Vi blir då varken deppig eller hopplös. För vi vet det finns en som är större. Vi må uppleva Honom som tyst. Men det är kanske vi som pratar för mycket så att vi inte hör? Läste idag på Jesaja 30:15 "Om ni vänder om och är stilla, skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan blir ni starka." Vågar vi?
Gud bryr sig om oss. Det är sant. Vi måste våga tro och låt Han visar oss vem Han verkligen är. Endast Gud kan mätta oss. Inga materiella ting, framgångar, människor i världen kan göra det.
 

måndag 16 juni 2014

Life is good

Yes, Life is good. Oväntade överraskningar bör höra till livets goda. När jag hämtade post idag fanns jag ett svart paket med bland räkningar och reklam. Mitt namn står på paketet med stora bokstäver. Ingen avsändare. Hmmm, vad kan det vara? Någon har sänt mig en bok? Med spänd förväntan slet jag nästan av pappret och då fann jag det här.
 
 
Ett litet kort med de vackraste ord jag har läst på ett tag. Vilken uppmuntran! Två remsor med många fina ord och en svart notebook.
 
 
Jag tittade på det lilla kortet ett tag. Självklart ska jag spara det. Klistrar på boken? Nej, jag vill att båda sidor ska synas. Tog min överraskning ner till min scraphörna och limmat fast det lilla kortet på OB (overhead blad). Gjort ett hål och sedan valde jag den korta meningen "Jag är glad" och knöt ihop med det lilla kortet. För det som står på kortet gör mig glad:) Sedan har jag pynt framsidan med papper från min favorit pappers tillverkare Graphic 45. Kollektionen "Couture".
 
 
 
Inne i boken har jag valt ut några ord som jag tycker om och som beskriver lite hur jag känner mig. På andra sidan har jag klippt ut damen från papper från Prima (tror jag). Texten " Vänner är en skatterfri förmögenhet. Tillsammans är vi rika...." är en stämpel från Vilda Stamps.
 
Jag blev så jätte glad av den här överraskningen. Tack min vän Marja. Så ofta undrade jag vad jag skriver. När man får kommentarer så vet man lite. Men ofta får man varken kommentarer eller gillar (på FB). Att får veta det man skriver/delar på FB kom till tröst och glädje till andra värme mig så enormt. En sån överraskning hör till vardagslyx. Jag känner mig så tacksam. I den här boken ska jag skriva just vardagsöverraskningar, stora som små, idéer. Om vänner jag har och tacksamheter. Om lycka att glädje och trösta andra liksom när jag själv bli tröstad och glatt överraskad av andra. Life is good:)
 
Always expect something wonderful is about to happen!:)
Thank you Marja and
God bless you everyone:)

tisdag 10 juni 2014

I korthet

Det är dagens rubrik i dagens text från "Alla dagar nära" av Max Lucado. Jag måste bara dela med mig:

"Rabbla inte tomma ord som hedningarna;
de tror att de skall bli bönhörda
för de många ordens skull" Matteus 6:7

Jag älskar korta meningar. Här nedan kommer utdrag ur några av mina böcker eller andras. Behåll vilka du vill. Glöm dem som du inte gillar. Ge dem vidare om du kan.

Be ständigt. Om nödvändigt, använd ord.
Gud glömmer det förgångna. Gör som han.
Snålhet har jag ofta ångrat. Generositet aldrig.
Be inte Gud göra som du vill. Be Gud göra det som är rätt.
Ingen är värdelös för Gud. Ingen.
Spikarna höll inte kvar Gud på korset. Det var kärleken som gjorde det.
Du kan aldrig förlåta någon mer än Gud redan har förlåtit dig."

Av Max Lucados bok "Alla dagar nära-Goda tankar för varje dag" 10 Juni

Nu har jag delat med mig. Om ni kan så skaffa er boken. Jag köpte min på Bokus. Den kostar ca 45kr tror jag. Läs en text varje dag och bli påminn vem Gud är och vem jag är. Det är gött!

Herren välsignar oss och bevara oss!

söndag 8 juni 2014

Tänkvärd

Såg den fina och vackra filmen "Frost". Den lämnar inte en oberörd. Pratade med dottern igår och upptäckte hur många "lager" filmen har. Har ni inte sett den så gör det. Det handlar om relationer. Hur vi hanterar ovanliga gåva, saker som verkar hotfull, farligt o svårt i början. Men om man lära sig att hantera istället för att trycka ner det skulle förbannelser blir till välsignelser. I det avseende tänker jag mycket om tron.

Vi tror på en Gud som inte alltid är lätt att förstå. För det första så syns Han inte. Ja, vi skulle kunna se Honom i varandra. Vi kristna borde vara en spelbild av Honom. Men tyvärr misslyckas vi alltför många gånger. Det vi återspeglar är oftast vi själva. Det vi är rädda för undvikar vi att prata om. Saker vi inte förstår ta vi inte upp. Synder som vi själva begå förbise vi lättare även hos andra. Döm inte så blir vi själva inte dömda. Men Gud lär vi inte oss att känna. Inte helt i alla fall.

Vi får bitar av Honom från varandra, från historien, från bibel. Det är inte alltid vi kan få ihop bitarna. Bilden av Gud blir därför ofullständigt. Ibland är bilden av Honom skräckinjagande. En annan gång är bilden av Honom en mesig en, en som bara sitter där och tittar på. Allt Han säger är : "Lek, mina barn, lek. Tar vara på livet och gör vad ni själva önskar. Så länge det är kärlek...".

Nej, jag vill inte ha en sån Gud. Jag vill inte ha en Gud som inte har något förväntningar av mig. Tror Han inte att jag kan göra något bra? Förväntar Han inte att jag kan förändra och utvecklas till det bättre? Jag har hört predikningar som säger att vi inte behöver ändra oss för Gud älskar oss som vi är. Så om man svär som en bindborste behöver man inte ändra sig bara man är kärleksfull sa prästen. Jag tror inte på det. I bibel står det att man kan inte med samma mun både förbanna och prisa Gud. Vad är det för fel att ändra ens språk? Bara för att man lär sig prata utan att svära betyder inte att man har gjort en fundamental förändring av sig själv. Eller? Den bild av Gud som jag har fått är en Gud som är full av kärlek, tålamod, barmhärtighet, nåd. En Gud som har förväntningar av mig/oss. Som tålmodigt väntar på mig/oss, att jag/vi ska fråga Honom om råd, om hjälp att förändra mina dåliga vanor. En Gud som vill se mig/oss bli den Han har tänkt sig. En som kan ta fram alla de gåvor Han har gett mig/oss. En Gud som hatar orättvisor, förtryck i alla dess former. En Gud som jag/vi bör frukta (respektera). Inför Honom ska jag/vi ödmjuka mig/0ss. En Gud som jag/vi kan kalla Fader och få älska tillbaka. Den senaste tiden är Gud en som jag kan "samtala" med om allt. Ingen rädsla. Inget ämne är tabu. Jag får vara öppen hjärtligt. I min respekt till Gud är jag också villig att lyssna på Honom. Även när Han säger att jag har fel. Även när Han säger nej. Bara för att mina föräldrar tillrättavisade mig betyder inte att de såg bara fel hos mig. Bara för att mina föräldrar sa nej till saker jag ville ha betyder inte att de inte älskade mig. Varför måste då Gud hålla med mig om allting? Varför skulle Gud älska mig mindre när Han inte gav mig det jag bad om?

Tid och tålamod. Det tar tid att lära känna en annan människa. Varför skulle det vara annorlunda med Gud? I bibel står det att en man hittade en skatt i sin åker. Han sålde allt han ägde och köpte åkern. Vad skulle vi göra om Gud är den skatten för oss? Skulle vi då inte lägga ner all tid vi har att lära känna Honom?