Gate fold album och Berlin

Det var ett bra tag sedan jag gjorde ett inlägg här. När man har fler än en blogg blev det lite förvirrande för en själv i vilken blogg man gjorde vad. Så har det hänt mig nu igen. Jag gjorde ett mini gate fold album för en tid sedan. Såg en liknande tutorial på You tube men gjorde ett efter mina egna mått och tycke. 

Så här ser det ut som stängd.

Så ser det här när man öppnar det. Det finns många överraskningar. Du kan läsa mer om det här. Du får scrollar ner lite eftersom jag gjorde ett nytt inlägg idag.

Under Kristi Himmelsfärds helg åkte vi till Berlin över en helg. Trodde att jag gjorde ett inlägg här men det var i min andra blogg. Så om du vill läsa och se några bilder om det får du klicka här. Japp, jag kände mig ganska förvirrande. Kanske har ålder kommit ikapp en? Ää, nä, jag får bara skärpa mig lite. Hoppas att ni blev lite inspirerad. Antingen att göra egna album eller ut och resa. Ha det gott!

Kram

Christine

Var var du Gud?

Igår kväll satt min familj och jag och tittade på en film som heter "Machinegun Preacher". I början tittade jag halv hjärtat och tänkte att den här är en våldsfilm som jag inte ha behov att se. Men snart ändrade jag mig. Huvudrollsfigur Sam Childers var en MC-knutten som var kriminell. Han var våldsam, knarkade men efter en uppskakade händelse blev kristen. Han åkte senare till Afrika för att rädda barn som blev kidnappade och sedan tvingades bli barnsoldater. 

Filmen berörde oss starkt. Jag ska inte avslöja för mycket. Childers åkte ut med en god intention och kände själv kallad av Gud. Men verklighetens grymhet blev övermäktigt och höll på att förgöra honom. Hans tro, hans bild på Gud fick då stora sprickor. Som jag uppfattade det trodde han för en tid att det var han som ska rädda dessa barn och det blev honom övermäktigt. Så han frågade: "Var var du Gud? Vad gör Du?". Hans egen begränsning, skuld gjorde uppdraget omänskligt att utföra. Han glömde bort källa till hans "kallelse". Tills han blev påmind att inte låta hatet ta över utan det är kärlek till sin nästa som var drivkraften. Jag tror att han förstod att han kan bara göra det han kan och överlämna resten till Gud. Han är själv inga frälsare. 

För min del tänkte jag varför åkte inte fler från hans församling i USA dit och hjälpa honom? Kanske för att det var ett sån farlig, tungt, svårt uppdrag att inte många kände sig manad att göra. Så är det. Vi kan inte alla åka dit och hjälpa till. När det är dåligt ekonomi hemma, när man knappt klarar sina egna utgifter är det svårt att ens ge pengar till ett sånt uppdrag. Men vi kan alla be. Passiv hjälp? Må så vara. Men i  såna situationer som han är i tror jag det är oerhörd viktigt att be att hjärtas inställning är rätt. Att inte låta allt grymhet man bevittna ta över en. Att Gud beskydda och bevara honom och hans medarbetare. Inte minst hans familj i USA. 

Childers finns på riktigt och han är fortfarande där i Afrika och utföra sitt svåra uppdrag. Den är en bra film om en grymt verklighet som många tyvärr lever och kämpa i. 

Kort med en dold godis?

Hej, idag ska jag inte vara mångordig som de senaste gångerna. Själv fyllde jag år för några dagar sedan och blev firade av både familj och vänner. På söndag fyller någon jag håller av år och jag gjorde det här kortet till henne. Jag vågar visa här eftersom jag vet att hon inte titta in här.

Det är ett kort med en dold present. Är inte 100% nöjd men är glad att ha gjort det. Mönster papper tror jag var från Webster Page. Tags och frimärker är från Graphic 45. Med det här kortet vill jag önska henne en magisk födelsedag firad i goda vänners slag. 

Inne i kortet har jag gömd en present i den lilla asken. Hoppas bara att hon gilla det.

Och jag kan inte låta bli att visa vad min snälla, snälla man bakade till mig. Jag fick den här kakan plus en jätte gött chokladtårta som jag har önskat. Visst har jag en duktig bagare till man?

Önskar er en härlig fredag.

PS som tur var fick jag hjälp av släkt och vänner att äta upp godsakerna. Hi, hi

Ögonblick av kärlek

Jag fyllde år igår och min familj överraskade mig på flera sätt. Själv hade jag inga förväntningar. De som överraskade mig mest var mina barn. Som förälder tvivlar man ibland om man har gjort tillräckligt, om man har gjort rätt och om ens barn älskar en. Igår fick jag veta att jag är älskad inte för vad jag gjort utan för vem jag är. 

Idag när jag stod och strök gardiner kom det flera minnesbilder. Några av dessa var från en väninnas bröllop. Eftersom min då 4 årige son var brudnäbb blev vi bjudna på middag kvällen innan bröllopet. Middagen hölls på en restaurang. Vid ett tillfälle gick jag ut och på väg in till matsalen råkade jag se min väninnas mamma stod i hallen med sina söner. En av dem höll henne i handen och frågade om hon var trött. Om han skulle köra henne hem att vila så hon kunde orka morgondagen. (Jag kom inte ihåg varför men mamman bodde på ett sjukhem.) Det jag såg vad ömheten, omtanken i sonens ansiktet. En sons kärlek till sin mamma gick inte att missa. Dagen efter fick jag bevittna en mors kärlek till sitt barn. Jag såg min väninnas mamma. Hur sjuk hon var då hade jag inga aning om. Det jag såg vad en stolt mamma som tittade på sin vackra dotter som stod brud. Den glädje och stolthet gick heller inte att ta miste på. Ögonblick av kärlek som inte skedde med många ord. Inga presenter var utväxlade...Det tog inte lång tid men kärleken var så stark att jag kände mig träffad av det. Förundrad och det fastade hos mig. 

En annan minnesbild som kom upp var från förra året. Jag var hos ett par vänner. De har en dotter som fick en hjärnskada som liten och som följd sitter i rullstol och hon kan inte prata. När jag tittade in i flickans rum satt hon där med sin pappa. De satt där tysta båda två och tittade ut genom fönster. Jag tittade snabbt på flickan och jag såg en flicka som såg nöjd ut. Jag undrar vad hon tänkte. Varför såg hon så nöjd ut? Hon var nöjd kanske för att hon kände sig trygg och älskad? Att hennes pappa tog tid och satt där tillsammans med henne och betrakta världen utanför tyst ihop? Jag vet inte. Sedan tittade jag på pappan. Han satt där tyst. Inte en suck utan han satt där och tittade ut. Vad såg jag i hans ansiktet? En viss sorgsenhet? Vad tänkte han på? Kanske var han ledsen och tänkte vad hans lilla flicka gick miste om? Jag vet inte. Det jag vet och kände vad kärlek mellan en far och en dotter. Två människor som satt där tysta med varandra och trivdes med att inte göra något. 

Jag vet inte varför. Men dessa ögonblick har satt djupa spår hos mig. Att våga stanna upp och ta tid med varandra. Att inte behöva vara aktiv hela tiden. Att visa uppskattning och kärlek handlar inte om dyra presenter, fina semesterresor.... Utan ibland handlar det om att våga ge av sin tid. Ger tid att lämna ögonblick av kärlek som inte suddas ut....

Jag känner mig privilegierad som fick förmånen att fånga dessa dyrbara ögonblick av kärlek.

Livet är inte alltid som en dans på rosor. När det uppstår sprickor  "i det goda livet" är det bara kärlek, tid och tålamod som kan få sprickor att hålla ihop.

Hur orkar du?

Det är rubriken på "Veckans Peptalk" som jag ganska precis läst som en mail från Olof Röhlander. Ja, hur orkar man? Hur orkar man att leva med värk dag ut och dag in? Världen står inte still bara för att man mår dålig. Livet går vidare och många gånger önskar man att man får ha ont i lugn och ro...Men nej, då händer det ene och det andra saker...Olycka kommer sällan ensam sägs det. I mitt fall kommer de i vågor ...15 år är en lång tid och 15 år i deppighet och självömkan kändes som en evighet. Tur att man kan ta sig ur. Igår sa jag till någon att bara för att man är van vid att göra saker på ett sätt betyder inte att man inte kan ändra sig. Är det en dålig vana och inte gör mig glad så gör man väl klok i att ändra det. Eller? Länge har jag försökt överleva från en dag till en annan tills det inte duger längre för mig. Jag vill inte överleva. Jag vill leva. 

Ordet "om" är ett bra ord. Tänkte på Skrik och Panik i Disney filmen "Hekules". "Om, Om Hades inte visste att vi inte lyckades döda Hekules.." sa en av dem. "Om. Om är bra" sa den andre. Hur många gånger har inte jag tänkt "om". "Om bara jag får ett jobb" "Om jag blir frisk" "Om någon kan hjälpa mig" Om..... Men det sorgliga är att medans jag vänta på det där "om" ska hända går tiden iväg. Det är bra att ha samtal för då upptäcka man hur enspårig man har varit. Om ingen kommer och hjälpa mig så ser jag till hur jag kan hjälpa mig själv. Vad är det andra kan göra för mig som inte jag kan själv? Lyckan ramlar sällan ner från Himlen och räcks inte över av andra. Om jag får träna att vara lycklig så får jag väl börja träna. Kunskap blir inte till liv bara för att jag läst det. Leva som man lär och leva som man tro. Det kräver träning. Japp!

Igår var jag ledsen över att se någon jag tycker om lider på ett sätt jag inte vet hur jag ska hjälpa. Jag satt maktlös och tittade på. Jag sa en del som jag hoppades var en peppning. Men jag vet inte. I sådana stund brukade jag deppa ihop. Nu tänkte jag istället: "Jag har gjort det jag kunde. Nu får jag lämna över till Gud som vet allt. Jag kan inte frälsa eller leva livet för andra. Skuldkänslor hjälper ingen så move on." För att orka leva med värk och att stödja andra träna jag på att ha lite vardagslyx.

När jag såg dessa vackra rosor tänkte jag på min mamma. Tycker om färgen så jag köpte dem till mig själv. 

En annan vardagslyx är att få göra vackra kort, album med vackra papper. Det här album är gjort till minne av min barndom och mina kära föräldrar. Inte riktigt färdig än. Men jag kände mig nöjd. Att få skapa med papper gör mig glad och för en stund bara tänka på det. Ren terapi. Att jag få ökade värk efteråt ge ändå en tillfredsställelse. 

Oj, vad jag "tänkte högt" här. Nu måste jag iväg och skaffa födelsedagstårta. "Det viktigaste är inte att lyckas. Det viktigaste är att inte ge upp" hörde jag från en klok man. Yes, du vill, du kan och du kommer att klara det. God bless. If He doesn´t give up on you neither should you!

Vill ni också ha veckans peptalk av Olof Röhlander så klicka här.

Sprickor i ....

I onsdags var jag på en föreläsning i Lisebergs teater. Den hölls av Olof Röhlander som är mental coach. Jag brukar får Veckans Peptalk av honom varje måndag. Någon dag senare läste jag på hans blogg där han skrev om Sprickor i ens bild. Vad jag uppfattat och kom ihåg skrev han om människor som kanske blev besvikna på honom. Att deras bild av honom fick en spricka. Han skrev också om roller, om när vi är oss själv. Efter jag har läst det gick mina gråa celler igång. "Ååå, ett nytt ämne att fundera över.."

Visst, jag skapade också själv en bild av honom. Från det jag har läst och hört om. Sedan ändrades den bilden något när jag fick träffa och höra honom live. Man kan säga att min bild av honom fick en spricka. Det låter något negativ. Jag väljer nog heller att min bild av honom ändrades. För den skull betyder inte att jag avregistrerad mig från "Veckans Peptalk" eller att jag inte längre tycker om det han skriver. Mitt förtroende för honom har inte förändras.

Det där med att ens bild hos andra fått en spricka gäller väl inte bara kändias? Vår bild av kungen fick sprickor genom skriverier om honom, vår bild av Carola naggades också vid kanter....Antagligen har min bild hos några andra också förändras. Men det säger bara att människor kan inte få hela bilden av en pga några rader i en tidning eller 350 sidor i en bok eller några möter/samtal. Vi människor är väl mer än så? Som kristen så tror jag samma sak om Gud. Ibland tror jag att jag är född och uppväxt i en kyrka. Gud har alltid funnits i mitt liv. Men när jag råkade ut för bilolycka och fick mitt liv helt förändrat sprack min bild av Gud. Visst är det så att man bygger en bild av sina föräldrar under ens uppväxt. Likadant byggde jag upp en bild av Gud. Jag skulle utbilda mig till präst och allt var nästan färdig. Så pang! Istället för prästvigning blev jag förtidspensionerad. Vilken miss? Hur många dagar spenderade inte jag att fråga Gud:" Vad håller du på med? Har inte jag trodd på dig hela livet? Har inte jag sagt att jag vill tjäna dig? Vad är detta?" Dessa frågor plus ord från de som sa sig älskar Honom sa till mig: " Nu förstår du att Gud vill inte du ska bli präst." "Gud vill lära dig ödmjukhet" "Ja, så mycket som händer er undrar vad ni har gjort"... Allt det och mycket till skulle ha fått mig att kasta ut Guds bild med ram och alla biblar. Men Gud stannade envis kvar. 

Jag frågade min pastor och vän en gång :"Varför händer allt det här mig? Varför svarar inte Gud mina böner?" Hans svar var "Du förstår. Gud är inte socialarbetare. Gud är inte en trollkarl. Gud är." Jaha. Nej, jag förstod inte då. Men jag börjar förstå. Märk väl. Jag har inte helt förstått. Jag börjar förstå. Gud vill inte bara svara våra böner och ser till att vi har det bra. Gud vill ha en relation med oss. Om min pappa ger allt jag peka på skulle jag kanske inte tvivlar på hans kärlek. Men vad händer med mig? Vad händer den dag han inte kan eller vill ge mig det jag vill? Skulle jag sluta älska honom då? Lite så tänker om Gud. Min bild av Gud fick sprickor men jag har kvar bilden. Den kommer att förändras och det är bra för det betyder att vi har en kommunikation. Jag fortsätter att lära mig om Honom. Jag kan inte "göra slut". Vi har gått igenom för mycket för att släppa taget. Om Gud inte släppa taget om mig varför ska jag? En god vänskap ger man inte upp bara för att man ha olika åsikter om något. En god vänskap bygger på mer än så.

Det är mycket vi inte vet och förstår. Men om man är tålmodig och våga ta chanser så kommer det bli bra.

Jag har lånat dessa ord från FB. Att Gud bry sig om oss, älska oss....Det är ett faktum. Går inte alltid att bevisas. Man känner eller upplever inte alltid det.  Precis som det finns många saker som finns runt om och i oss som vi inte vet/förstår. Men likväl lever vi med och använder ändå.  Gud är alltid med oss. Det krävs tid och tålamod att lära känna en annan människa. Det krävs även tid, tålamod, samtal att lära känna Gud. Ge inte upp. Visst kan jag mycket i livet själv och visst kan jag ta hjälp av andra t ex mentalträning. Men Gud säger aldrig:" Just nu har jag inte tid." "Nää, jag måste gå på semester." eller det värsta som jag fick läsa på en mail:"Jag vill inte befatta mig med dig. För du är deppig." När människor vänder mig ryggen vänder jag till Gud. Jag tar chansen. Vad kan jag förlora?

Om du har läst ända hit ska du ha tack. Det jag skriver här är personliga tankar och insikter och jag hoppas att det är även till hjälp för någon.

Vill du också ha veckans peptalk från Olof Röhlander så klicka här.

Mini album - Let's dance

Hejsan, hoppsan, det var ett tag sedan jag gjorde ett inlägg här. Idag är söndag och det är strålande sol ute. Men fortfarande kallt och april!!! Börjar undra om hur sommaren kommer att bli. Nää, sommaren kommer så smått. För några veckor sedan var jag på en scrapträff hos min kära syster. När jag såg dessa papper kom ide att göra ett mini album. Det blir nästan som ett ändlighets album. För det går att öppna och öppna igen....

När jag såg det här pappret tänkte jag på min svägerska och hennes sambo Jan. De har dansat "ballroom" dance ett tag så pappret med texten "Let's dance" passar super bra. Albumet är en födelsedags present till Jan som fyllde 50. 

Öppnar en gång så ser det ut så här. Jan är också intresserad av böcker som Harry Potter, Sagan om Ringen.... Därför valde jag papper från Graphic 45. 

Så öppnar man en gång till...

och en gång till...Det tog lite tid att göra färdig. Men så kul. Tanken är att han kan skriva lite rese journal, lägga i foto mm. Vill ni läsa och se fler bilder på albumet kan ni klicka här. Då kommer ni till Scrap Magics blogg. Allt material jag använt är från just Scrap Magic. Ni kan hitta de vackra papper och charms på http://www.scrapmagic.selloshop.se

Hoppas att ni fick lite inspiration. Må så gott och önska er en underbar vecka som kommer.