söndagen den 13:e april 2014

Första gången...

Dim Sum är små maträtter man kan äta på "tehus" i Hong Kong. Det är vad jag saknar mest bland alla maträtter. För några veckor sedan fick jag låna en kokbok med just recepter för Dim Sum. Jag har läst och tittat på bilderna ett antal gånger. Äntligen samlade jag ihop tillräckligt med mod att försöka mig på en Beef soup dumplings. De här små dumplings hade min mamma gjort många gånger. Tyvärr hann hon aldrig lära mig innan hon gick bort. Mina barn saknar dessa små godingar och därför gjorde jag ett försök.
 
 
 
Bilden här är inte Beef soup dumplings. Men ni ser en bit av recept till höger. Att läsa recept på kinesiska är inte det lättaste. Som tur är finns det på engelska också. Det andra svåra är mjölsorter. Dels finns de inte att köpa i en vanlig ICA butik. Dels så förstår jag inte vilken sort mjöl det är. Hmm, tog en tur till asiatisk affär i Göteborg och hittade en färdig blandad mjöl för just bakningar av ångkok bullar.
 
 
 
Problemet var att den här mjölblandningen står inte i receptet och jag vet inte hur mycket varm och kallt vatten... Så jag experimenterade.. och tur hade jag. Degen blev bra och jäste fin, fin. Jag valde köttfärs, lök och vårlök som fyllning. Så här såg mina små dumplings ut i en bambukorg färdiga till att ångkokas.
 
 
 
 
9 minuter senare var de färdiga och de var jätte goda. Jag gjorde också några med en söt fyllning. Fyllningen är en pasta gjort av kokt röda bönor. De blev också bra. Min son som älskar dessa dumplings/ångkokta bullar åt en hel korg med dem. För att vara första försök blev jag väldigt nöjd och glad. Så glad att jag tycktes mig höra mina föräldrar i himlen pratade med varandra ungefär så här:
Min pappa : "Ja, det är min dotter det. Visste att hon kan det här." "Javisst," skulle min mamma svara : " För jag har visat henne hur man gör." Ha, ha, nu har jag fått blodad tand. Här ska det bakas och nästa maträtt blir mammas goda riskakor i blad. Minnen finns i så mycket. Önskar att kunna åka tillbaka till Hong Kong och visa mina barn min födelsestad... Men om vi inte kan åka dit så får jag ta en bit hem till mig. Inget fel med det:) 

onsdagen den 9:e april 2014

För gammal?

Just den här veckan har min församling (Det känns så gött att kunna säga så:) ) besök av en grupp ungdomar från organisationen Ungdom med Uppgift. De har i sin tur med sig en talare Eivind Fröen som var en "gammal" UMUare från Norge. Jag läste om deras besök på församlingens webb sidan. Jag känner till UMU. I min ungdom hade jag haft en tanke att åka ut med dem. Men det blev inte av. Det som drog min uppmärksamhet var att Eivind Fröen ska berätta om sina resor i Kina och att han skulle undervisa om "de två riken". Jag blev nyfiken. Igår var första undervisningsdagen och jag åkte till kyrkan. Men där var nästan ingen. Har jag läst fel? Gick in till Cafeterian och där fick jag hjälp av en snäll medlem. Hon gick med mig och frågade andra som var i kyrkan. Undervisningen hålls i en annan våning. Min förvåning var att det var bara jag, en enda församlingsmedlem där bland 20 ungdomar. Kände mig lite ... ensamt. Men det gick bra. Ungdomarna välkomnade mig och när Eivind Fröen började med undervisningen var fokus bara på vad han sa.
 
Hans berättelser om Kina och vad Gud gjorde och gör grep mig. Jag var ledsen, glad, hoppfylld... vid pausen var jag tvungen att åka. Missad den andra delen av undervisningen. Hela eftermiddag o kväll funderade jag om jag skulle åka idag. Det var kanske tänkt bara för ungdomar? Vad ska jag göra där? Men jag tyckte om undervisningen och ingen har sagt att jag inte fick vara där. Det finns en viss tveksamhet. Jag känner ingen där och vad ska jag göra vid fikapaus? Skulle jag känna mig dum när ingen vill fika med mig? På morgonen vaknade jag med bröstsmärta. Jag bad till Gud ungefär så här: "Gud, om du ta bort smärtorna i min kropp. Inte bara bröstsmärta utan jag ska inte känna något smärta alls i min kropp då ska jag åka till undervisningen." Jag ville inte gå upp ur sängen.  Var tvungen att göra det i alla fall. Måste skjutsa barn. Mannen är sjuk. Men när jag stod och borstade tänderna kände jag ingen bröstsmärtor. När jag sedan satt och åt frukost mådde jag bra. Trött men helt ok. Jag åkte iväg till dagens undervisning och vet ni vad? Jag ångrade mig inte. Det enda jag tyckte synd var att det inte var fler från församlingen som var där. En helt underbar undervisning. Nu är det två dagar kvar och jag vet redan att jag inte kan vara där på fredag. I morgon hoppas jag att kunna vara där. Jag känner en sån "hunger" att få höra mer. Jag tänker igen på det där bibelställe när Jesus sa : "Människan ska inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." Matt: 4:4
 
Det finns så mycket i den här världen som kan ge tröst och tillfälliga mättnad. Materiella ting kan aldrig fylla oss och göra oss nöjd. För det finns alltid mer att köpa, skaffa.... Min tro är att endast Gud kan fylla mitt inre och göra mig "mätt". Jag är förväntansfull....
 

söndagen den 6:e april 2014

Ditt och datt

Hej, tänker ge lite livstecken av mig. I tisdags (tror jag) tränade jag med min käre son. Han visade mig hur man träna Cross Fit. Många moment vågade jag inte alls på. Men en och annan lätta rörelser testade jag på och sonen var nöjd med sin otränade mamma. Allt var frid och fröjd fast jag kände en förkylning på gång. Dagen efter hade förkylningen brutit ut och jag var däckad. Träningsvärk? Egentligen inte så farligt men jag förstod inte varför i allsindag fick jag så ont på mina revben på vänster sida. Det kändes som om jag hade brutit flera revben. Gjorde ont varenda rörelser. Skrattar gjorde ont. Andas gjorde ont. I år känns det annorlunda på något sätt. Förkyld redan andra gånger?!! Vädret var ju också konstigt. Regn, blåst, kylan, värme....
 
Inte orkade jag läsa eller scrappa. Igår mådde jag bättre så jag roade mig med att baka russinbullar. Efter första jästning såg jag att degen hade inte rest sig så mycket som önskad. Formade bullarna och andra jästning. Nopp, inte heller nu hade bullarna rest sig. "Oops!" tänkte jag. "Nu blir inte bullarna goda. Degiga kanske?" Men så kom jag på att låta de jäsa inne i ugnen. När ugnen var uppvärmt till halva tiden så la jag in bullarna. Visst hjälpte det! Bullarna reste sig dubbla sin storlek och de var så goda! Nej, tänker inte avslöja hur många jag har ätit.
 
Hoppades att förkylningen skulle ha gått över och jag kunde gå på gudstjänst idag. Men nejdå. Den är kvar och jag mår fortfarande inte bra. "Revbenskada" verkade dock har blivit bättre. Fortfarande ingen ork att scrappa så idag bakade jag russinflätor. Flätor med och utan russiner. Fika för dagen är klar och tänk att jag har t o m kvällsmaten klar. Behöver bara värma upp.
 
 

Här ser ni dagens bakverk. Helt nöjd. Håller annars på att läsa en bok som heter "Fasta och bön". Tänkte på Jesus som sa att människor lever inte bara av bröd utan av Guds ord. Väl, det verkar nästan tvärtom idag... på något sätt lever vi människor mest av vad vi ska äta, ta på oss, semester.... Läste också idag det här "Det är de som inte hör musiken som tror att dansarna är galna." Kanske är det så med oss kristna. Vi pratar om bön, fasta, tror på Gud.... vi dansar liksom efter en annan musik och för de som inte tror är vi lite galna kanske? 

tisdagen den 1:e april 2014

Efter scrapträff..

Hej på er. Det är april!! Tänk vad tiden går fort. Om 8 månader är det jul igen. Längtar dit? Näääää, först ska vi fira påsk och sedan förhoppningsvis en riktigt bra, varm sommar och sedan... Nej, julen får vänta. I helgen var jag hos min syster och var med på en tvådagars scrapträff som syster min anordnade. Vi var ca 15 den första dagen och kanske 9 den andra dagen. Jag satt mest tyst och scrappade. Inte för att sällskapet var otrevlig. Tvärtom det var ett gäng härliga, kreativa, trevliga damer och tjejer. Det var bara jag som ville hinna med så många påskkort som möjligt. Sedan var det så att hade jag inget att säga höll jag hellre tyst.
 
Som min systers DT visade jag ett par bokmärker som jag läste på tidningen Magnolia Ink.
 
 
 
Här ser ni ett hörnbokmärket jag lärde mig från tidningen. Det går snabbt att göra. I tidningen var bokmärkets storlek 12x12. Jag tyckte det var lite för stor så jag gjorde ett mindre i storlek 10x10. Tyckte det var bättre.
 
 
 
Ett par påskkort hann jag också med. Fick med mig ett helt gäng med vackra papper i storlek 6x6. De var inte direkt påskpapper. Men jag tyckte det passade bra ändå. Flickan med kaninen är en stämpel från Magnolia, textstämpel från Hänglar & Stänglar, gräs är en dies från QK, ägg är en stämpel från Dovercraft (tror jag). Har upptäckt att jag inte använda så mycket blommor längre. Trivs mer med min egen stil och inte jämföra med andra. Vågar att hitta min egen väg. Det sköna i scrapbooking världen är att alla kan ha sin egen stil och det finns ingen rätt eller fel. Var jätte trött i söndags och åkte hem tidigare än jag tänkt mig.
 
Igår började jag städa mitt "skräpbord" innan jag ställde tillbaka mina saker. Förstod inte varför jag är så snål när det gäller papper. Bröt nästan ihop när jag måste bli av med en hel del spillpapper!! Jag som har förespråkat ett enklare och mindre materialistisk liv!! Men jag gjorde det. Blundade och sopade ner en del spillpapper i papperspåsen. Det blev faktiskt ordning och reda. Framför allt ytor!!! Nu har jag åter ett bord att scrappa nya saker på. En annan sak jag kände mig stolt över var att jag köpte ingenting med mig. Inget nya papper, charms, blommor .... De vackra papper jag hade med mig hem fick jag av min snälla, snälla syster. En mycket roligt helg och en bra början på vecka. April är nog min favorit månad. Många födelsedagar att fira..... så Påsk då vi fira Jesus Uppståndelse från de döda så att vi har hopp om evighet.....
 
Ha det gott och njut i det vackra fina april väder! Gud är god!

måndagen den 24:e mars 2014

Jag tror på dig

God måndagsmorgon! Jag vaknade tidigt av att tankarna började "leva sitt eget liv" i mitt huvud. Försökte, men kunde inte somna om. Lika bra att gå upp och börja dagen. Kanske kan jag vila mig lite senare. Satt och läste min andaktsbok " Alla dagar nära" av Max Lucado. Dagens text lyder:
 
" Måttstocken
Vi har helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.
Hebrebrevet 10:10
 
Bara de heliga kommer att få se Gud. Helighet är en förutsättning för himlen. Fullkomning är ett krav för evigheten. Vi önskar att det inte var så. Vi beter oss som om det inte är så. Vi handlar som om "de hyggliga" kommer att få se Gud. Vi menar att de som gör sitt bästa kommer att få se Gud. Vi beter oss som om vi duger om vi inte syndar alltför mycket. Då är vi goda nog för himlen.
 
Låter bra för oss, men inte för Gud. Och det är hans måttstock som gäller. Standarden är hög. "Var fullkomliga så som er fader i himlen är fullkomlig" (Matt. 5:48)
 
Du förstår, enligt Guds plan är Gud själv måttstocken. Vi ska inte jämföra oss med andra - de är lika nedsmutsade som vi. Målet är att bli lika honom. Allt annat är otillräckligt."
 
När jag läste det var min första reaktion: "Ok, det är kört!" För hur kan jag någonsin bli fullkomlig? Bli perfekt - en super människa som inte har något fel. Som är genomgod och bara tänka på andra.... Men så tänkte jag : " Bara för att det är svårt betyder det inte att jag ska bara ge upp!" Gud vet att vi  inte kan själv. Vi vill men vi kan inte. För ärligt talat är det många gånger "anden är villig men köttet är svag". När vår vilja kollidera med Guds. Vad väljer vi? När Guds måttstock är alldeles för tung. Tar vi vår egen som är lättare.
 
Ibland tycker jag att präster och pastorer hjälper inte oss att bli fullkomlig. I deras predikningar pratas det mer om nåd. Guds villkorslösa kärlek.... Som om Gud tror ingenting om oss. Visst, de vill hjälpa oss att tro lättare. Men livet är inte alltid lätt. Livet har ibland många utmaningar och vi ställs inför svårigheter. Vad gör vi när tro sätts på prov? Nåden är viktigt. Men vi kan inte alltid ta fram nåden som en ursäkt/skydd och välja alltid den lätta vägen. Vad gör vi när det inte finns någon lätt väg ut? Ge upp? Framställ inte Gud som om Han har ingen förväntningar på oss.  Tänk dig någon som säger till dig : "Du, jag förväntar ingenting av dig. Bara du gör det bästa.." Visst, det låter kravlöst och avslappad. Men det tror inte heller på att du har mer potential än det du vet. Gud har stora tankar om oss. Han vet att vi inte klarar det med vår egen kraft, förmåga eller vilja. Därför har Han låtit sin Son komma till världen och visat att vi kan. Inte enbart med vår egen kraft, intelligens, vilja utan tillsammans med Honom. Vi kan bli fullkomlig med hjälp av vår tro på Honom som har segrat. Tron föder handlingar.
 
Jag vet att jag inte är perfekt. Jag vet också att antagligen blir jag inte heller fullkomlig under min livstid. Men jag vill ändå försöka. Sikta högt, sikta mot målet som Paulus. Nöjd dig inte med att bara leva i nåden. Be och jobba på att bli fullkomlig så som Gud har förväntat sig att vi ska. Till hjälp har Han gett oss sin Son och den Helige Anden. Vi som tror och försöker. Vi kan peppa varandra. Inte jämföar, konkurrera. Men stödja, heja, uppmuntra varandra. Svårt. Ja. Omöjligt. Absolut. Men vi kan försöka och lita på att när vi inte klara det så finns nåden där. När vi försöker vårt bästa och misslyckas kan vi lita på att då finns nåden där som säger "Försök igen. Jag är med dig alla dagar intill tidens ände. Nåden säger: Jag ska inte överge dig." Vi kan väl inte bara ge upp utan att försöka? Inte när Gud säger "Mitt barn, Jag tror på dig. Yes, you can. Bli fullkomlig så som jag är fullkomlig!"
 
 

söndagen den 23:e mars 2014

Vilken söndag!!!

Det är en vacker söndag. Det blåste lite och droppade lite. Men solen var framme och det värmde in i kyrkan. Idag är en speciell dag. För idag gick jag med som medlem i Missionskyrkan här i stan. Varför så speciellt? Efter min andra bilolycka för 17 år sedan har jag mer och mer tappat tron på kristna. Tack och lov inte Gud. Om ni har läst mina tidigare inlägg så vet ni att jag har återhämtad mig från mina besvikelser. Min Gud är nådig och barmhärtig. Han helar mina sår och Han lät mig titta på mina egna brister utan att jag går under. Tvärtom gav Han mig mod att förändras och växa. Efter att har haft några samtal med församlingspastorer kände jag mig mogen att återinträda bland "bröder och systrar". Hellre att stå utanför och kritiserar vill jag vara med och bygga. Tillsammans med ett pastorpar (frun är pensionerad pastor) blev jag så hälsad välkommen idag in i församlingen. Visst kändes det lite nervöst men mest lugn. Efter gudstjänsten hälsade många på mig. Många välkomst kramar. Gissar om jag blev glad och kände mig välkommen!
 
 
 
Som om jag fyllde år fick jag den här fina presenten av en god vän. En trossyster. Frälsarkransen skapad av Martin Lönnebo. Jag har önskat mig en när den kom ut. Nu har jag en!!
 
 
Sedan kom en annan trossyster hem och gav mig den här fina, söta blomman med de vackraste blommor i ett kort så de aldrig vissna. Hur jag känner mig? Mycket välsignad. Nu ber jag till Gud att vara en god trossyster. De förgångna tråkiga händelser har bara lärt mig hur jag inte ska vara och vem jag egentligen vill vara. Ingen är perfekt men det ska inte hindra mig/oss att bli mer Kristus lik och förverkliga himmelrike redan här på jorden. Var vid gott mod. Gud är med oss alla bara vi vill ta emot Honom.
 
Önskar er alla en välsignad vecka som kommer.

måndagen den 17:e mars 2014

Det är inte....

hur du har det utan hur du tar det som avgör hur livet blir. Om någon hade sagt så här till mig för några år sedan hade den personen fått en bläng av mig. En bläng som betyder att jag inte gillade uttalande. För några år sedan trodde jag att jag få ta livet som det är. Har jag det dåligt var det för att livet är orättvis. Eller kanske som någon påpekade för mig "det kanske är något fel med dig och din man". Jag höll på att gå under med allt negativa tankar, dåliga, elaka och kränkande kommentarer och bedömningar av andra. Men Guds nåd visade sig vara större och Hans kärlek är ojämförbar. När andra ser mitt misslyckande ser Han möjligheter. Han ändrade min fokus från allt negativt till Honom själv. Han lät människor som verkligen bryr sig om min familj och mig kom i vår väg. Såsmåningom började jag förstå att dåliga vana är att bryta. Hur svår och skrämmande det än är. I ett samtal med någon annan som också levde i ett liv fullt med besvikelser, oförrätter denne hade blivit utsatt för...som jag insåg ännu mer vikten att förändras. När jag sa att jag har upptäckt att det gå att förändra ens beteende och gå från ett liv i depression till ett liv i glädje. Att det vi behöver göra är att ändra synsättet. Från att alltid se halvtomt till att se det som halvfullt. Istället för att koncentrera på allt det jag inte kan, inte få och inte ha till att vara tacksam för allt som jag kan, jag få och allt det goda jag har. Till svar fick jag höra att visst är det bra med förändring. Men det är en trygghet att stanna där man är. För då vet man i alla fall vad man har. Förändringar kan vara skrämmande. Eftersom man går in i en okänd mark... Tack och lov så har min kära vän ändrat sig. Jag har märkt förändringar hos henne. Hur hon blommade upp och vågat sig ut i den okända värld "förändring".
 
Sedan jag började läsa igen har jag fått insikt efter insikt. Det är så härligt. Jag må har passerat 50 men än finns det liv i den här lilla gumman. Insikter jag fått behöver tränas. övas så att det bli liv och inte bara vetskap/kunskap. Ta det här med att inte ha, inte få... Det är snart 40 år sedan min mamma tog med oss barn och lämnade Hong Kong. Mamma och mina yngre syskon har ju varit tillbaks. Själv har jag inte råd att semestra där. Vi har inte så många släkt kvar där så det som lockade mig mest är maten. Visst kan man äta kina mat här. Men smaken och variationer är inte alls som där.
 
 
 
Bland maträtter jag har längtat efter och saknad är Dim Sum. Minns att när jag var barn. Bland det bästa jag visste var när mamma tog med oss barn till tehus och åt dim sum. Gissar vad glad jag blev när jag fick låna den här boken av en god vän. Boken innehåller flera av mina favorit dim sum.
 
 
T ex Radish Cake
 
 
 
 
BBQ Pork Buns, som min kära mamma brukade baka till oss. Jag hann inte lära mig baka det innan hon gick bort. Mina barn har bett mig baka men jag visste inte hur. Nu kan jag! Visst har jag inte råd att åka tillbaka till Hong Kong. Men nu kan jag ta en bit av Hong Kong hem till mig! Jippi! Lyckas jag att lära mig att göra dessa goda dim sum rätter ska jag se till att lära mina barn. Den goda mattraditioner måste få föras vidare. Visst är det så. Livet är inte hur jag har det. Många gånger handlar det om hur jag tar det. Livet är inte perfekt men nu kan jag vara glad trots värk och att allting måste gå långsammare. Nu har jag fattat att livet är roligare att vara tacksam för det jag har än gnäller, känner mig underlägsen alla andra som verkade har så mycket... Nej, jag jämför inte med andra. Jag jämför heller hur jag hade det för ett år sedan och hur jag har det nu. Det går framåt och det är jag tacksam för. Vet ni vad? När jag har lyckas med min första Radish Cake ska jag ta kort på det och berätta...
 
Har så gott och ta väl hand om er själva och relationer. Livet är mer än pengar och prylar.