torsdag 9 oktober 2014

Det där med förlåtelser

Sitter och reflekterar över det där ordet förlåtelser. Jag tänker på Jesus ord till den kvinnan som blev ertappad med äktenskapsbrott. Männen ville stena henne enligt lag. Men Jesus sa: " Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Ingen gjorde det. Tydligen var ingen av dem utan synd. En tanken som dök upp är: säkert ansåg många av dessa män att de var goda människor och därför tyckte de att kvinnan som bröt mot lagen ska straffas. Men vid en ärlig och djup granskning så vågade ingen av dessa män tycka att de var fri från synd! Tillbaka till Jesus och kvinnan. När alla män har gått var kvinnan kvar. Hon måste ha tyckt att Jesus var märkligt. Skulle han kasta stenen på henne? "Jesus såg upp och sade till henne: Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." "Jesus sade: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." Joh. 8: 1-11
 
Jag undrar vad hände med kvinnan sedan. Skulle hon fortsätta som tidigare? Om hon skulle fortsatta som förr och bli ertappat igen skulle hon då säga: "Ha, den av er som är fri från synd kan kasta första stenen. I dare you! För Jesus dömde inte mig. Är någon av er bättre än han?" Jag skulle inte tro det. När man ber om förlåtelse. Ärligt ångrat det man har gjort och be om förlåtelse så tror jag att det även finns en vilja att ändra sig. Samma sak tror jag när man känna sig förlåten så ser man nog till att inte begå samma misstag igen.
 
I mitt liv har jag självklart gjort dumma saker som jag behövt be förlåtelse för. En del kunde jag göra direkt till person/personer i frågan. Andra har jag inte kunna på grund av olika anledningar. I de tillfälle bad jag Gud om förlåtelse och hoppas att de jag sårade skulle förlåta mig. Ofta var det ingen större eller allvarligare "försyndelser" man gjort. Att såra med ord är lättare än man tror.
 
Jag kände någon som har sårat mig gång på gång med sina ord. Människan verkade tro på något sätt att denne har rätt att säga vad som helst. Vid de första tillfäller bad denne personen mig om ursäkt. Jag skrev då att "Om man inte ändra sig efter man bett om ursäkt så har den ursäkten inget betydelse". Människan verkade inte förstå för den fortsatte att skriva saker precis som den själv tyckte och tänkte. Tills mitt tålamod tog slut och jag själv bet tillbaka. Ord granater utväxlades och ingen av oss ville ge sig. Tills en dag jag hörde en predika om förlåtelse. Att inte vilja förlåta är som att sätta sig själv i ett fängelse och hålla i nyckeln själv. Det är jag som kan befria mig själv genom att förlåta. När jag lyssnade på predikan tänkte jag "Vad hjälper det mig att lyssna på en bra predika men inte leva efter?" Lätt var det inte men jag beslöt mig att be den som sårade mig så många gånger om förlåtelse. Jag vill ha frid.
 
Att göra historien kort. Jag förlät men blev inte förlåten själv. Jobbigt? Ja, för ett tag. Men det jag håller fast vid är att jag har bett Gud om förlåtelser och jag vet att när man gör det ärligt så förlåter Gud. Om Gud har förlåtit mig så är jag fri. Vill inte den som jag bad förlåtelse om att förlåta mig så är faktiskt inte mitt problem. Jag är fri. Medan den som inte vill förlåta sitter fortfarande i bitterhets "fängelse".
 
Jeremia 50:20 där Gud förlåtit och missgärningar man begått finns inte mer att finna.
Johannes 8:31 och 36 Den Jesus befriar (förlåta), den är verkligen fri.
 
Människa kanske har svårt att glömma och förlåta. Inte Gud. Han vet allt och när man ärligt be Honom om förlåtelser så förlåter Han det och Han minns inte mer.
 
"Inte heller jag dömer dig. Gå i frid och synda inte mer"

onsdag 1 oktober 2014

Kan själv

När min son var så där 2-2,5 år började han sträva efter sin självständighet. Det var morgon och man hade lite bråttom att hinna till jobbet. Men då vägrade det där lilla barnet att bli hjälp med att klä på sig. "Kan själv" sa den lilla mannen. Ok, ok. jackan äntligen på och nu skorna. Då tänkte man nej, nu... knappt hann man böja sig framåt så tittade den lilla upp med bestämda blick med ena skor i händerna, på väg mot fel fot och sa "Kan själv". Många gånger tror jag att vi människor beter oss som det lilla barnet mot Gud. "Kan själv".
 
Jag började tänka på det när jag läste vad Max Lucado skrev idag i boken "Alla dagar nära". Han beskrev hur en far hjälpte sitt barn som ramlade. Pappan gick före och såg inte sitt barn ramla. Men vid ropet av sitt barn vände han sig om genast och hjälpte barnet upp. Detta såg Max Lucado en gång när han besökte Jerusalem tillsammans med sin dotter. Han såg också hur den här pappan stannade mitt i en övergång och tog upp sitt barn i famnen. Barnet som just ramlade.
 
Så här skrev Max Lucado i slutet av dagens text
 
" Är inte detta vad vi alla behöver? En "abba" som hör när vi ropar? Som tar oss vid handen när vi är svaga? Som leder oss över livets svåra passager? Behöver vi inte alla en "abba" som lyfter upp oss och bär oss hem? Vi behöver alla en far."
 
När jag läste texten tänkte jag "varför måste vi alltid vara så självständig? Alltid vara duktig, stark och energisk... klarar oss själv?" Uppfostran att "göra rätt för sig" sitter djup hos många av oss. Att man kan känna skuld att vila. Nej, jag är tacksam att jag få vila när jag är trött både i kroppen och själen. Jag är glad att jag äntligen våga vila i tron på att Gud hålla ihop, både mitt liv och världen. Att Han bryr sig. Han vill inte vara "ande i flaska" eller psykolog.... Han vill vara vår far. Han väntar bara på att vi ropa "Abba, hjälp mig."
 
Skönt att inte alltid behöver vara så förbaskad stark. Idag är jag trött. Väldigt trött och jag får vila.

lördag 27 september 2014

Överraskningar och uppskattningar

Hej! Idag tänker jag skriva lite mina tankar om överraskningar och uppskattningar. Själv älskar jag överraskningar, både att ge och att få. Att överraska någon med en blomma, en present eller vad det nu kan vara är ju ett sätt att visa uppskattning. Håller ni med mig? Min man är väldigt bra på det. I början på vårt äktenskap kom han ofta hem med små presenter. En bukett blommor, en kramdjur, smycke.... allteftersom barnen kom blev överraskningar glesare. Men när de kom blev jag både överraskad och kände mig mycket uppskattad.
 
För några veckor sedan hade jag visst ställd nåt fråga till mentalcoachen Olof Röhlander. Jag ställde frågan och sedan glömde bort det själv. Men så kom svaret med en ursäkt om sent svar. "Va?" tänkte jag, "Har jag frågat?...." Självklart tackade jag i min tur honom att han tänkte på det. Jag menar han har säkert många som skriver till honom om det ene och det andra. Därtill så reser han land och riket runt på föreläsningar. Senast var han tidscoach på SVT 1s programmet "Tidsjakten". Att han tänkte på min fråga och svarade kändes stort för lilla mig. Den mannen har hjärtat på rätta stället.
 
Jag har ställd frågor till andra kända personer utan svar. Skickade julkort och tackbrev utan den minsta "tack" eller att det har kommit fram. En viss ignorering kände jag då. Att Olof Röhlander, en upptagen man och kändis svarade mina frågor (som jag själv har glömt) har betydelse. Jag tycker att han har hjärtat på rätt ställe och verkligen försöker att hålla kontakt med sina "fans". Klart jag blev glad och tackade. Men jag ville göra mer.
 
 
Scrappare som jag är gjorde jag självklart ett kort och så en omklädd noteringsbok. Det fanns ju en tanke att han kanske inte gilla det för att de är inte tillräckligt fin. Det kostar ju inte mycket. Men så tänkte jag att han vet nog värde av uppskattning sitter inte i hur mycket det är värd i pengar. I Kina säger vi att om någon skicka iväg en fjärde över tusentals mil till en vän. Fastän fjärden i sig varken väger tungt i gram och pengar så väger den tungt i omtanken och vänskap. Hänger ni med? Jag tror i alla fall att Olof Röhlander är en som kommer att förstå det så jag skickade iväg paketet.
 
 
 
Jag gjorde både kortet och klätt noteringsblocket med tanken på hans intresse i sport och att han gillar NY. Idag fick jag ett meddelande där han skrev "Tack för den fina presenten du skickat." Yeah!!!! Jag tycker om överraskningar. Både att få och att ge. Uppskattningar kan man aldrig få för många:)
 
Vågar överraska någon utan förväntningar och se vilka överraskningar du själv få!

torsdag 18 september 2014

En fantastisk erbjudande

Jag blev uppringt tidigt nu på morgonen. Det var en glad nyhet! Mitt postnummer har blivit utvalt att få ett jubileums paket från ett lotteriföretag. 6 gratis lotter med chans att vinna 10 miljoner! När försäljaren hörde min suck sa hon: "Du kan vara lugn för jag ska inte sälja något till dig." Ok, tänkte jag. Har varit typ försäljare själv så jag vet hur det känns.. så jag höll tyst och lyssnade. Hon bla, bla, bla på och jag väntade bara på och höra vad det kommer att kosta. Efter ett litet tag så kom det. En fantastisk erbjudande med 4 lotter varje månad för bara 240 kr med chans att vinna 50 000 kr direkt på skrapet och så lägger hon med 6 jubileums lotter med chans att vinna 10 miljoner och om jag väljer autogiro så bjuder hon på porto. Dessutom så hjälper jag till med välgörenhet eftersom 24% av försäljning går till... Hur kan man tacka nej till en sånt fantastisk erbjudande? Genom att köpa dessa lotter kan jag göra en försäljares dag, har chans att bli rik och dessutom hjälpa till med välgörenhet. Tyvärr gjorde jag henne ledsen och tackade nej,

Det var ett litet dilemman för mig. Frestelsen fanns där. Vinna 10 milj. det skulle sitta bra. Chans att vinna.... glöm inte det! Man vill vara snäll för man har ju själv fått nej och vet hur besviken och nedslående det kan kännas. Men man kan ju inte köpa nåt för att vara snäll. Det andra är att jag är lite trött på de här "fantastiska erbjudanden". För i slutändan är det mina pengar de vill ha och vad får jag? Ibland kan jag bli väldigt trött på alla dessa erbjudande: skönhet, mentalcoaching, fitness, mat, lotteri... alla lovar de en bättre, vackrare och möjligtvis rikare jag. Men ingen är där när man verkligen behöver en. Då får man vända sig till de professionella: psykiatri, läkare, sjukgymnaster, präster.... Men där får man stå i kö och vänta. Väntetid och många gånger var det inte heller gratis. Du ska ha ork för att vara sjuk och du ska ha pengar för att få hjälp. (Många gånger.) Jag vet vad jag skriver om för jag har varit där.

Min slutsats är ändå att hålla och satsa på min tro. Visst, inte heller där går det på räls. Det krävs faktiskt en hel del av mig. Tålamod, uthållighet, envishet, tid... Men vad krävs inte allt det där? Går till gym och träna för att få vackrare kropp, gå ner i vikt. Ja, då måste du faktiskt ta dig tid att gå dit och träna och svettas. Du måste lägga om matvanor ( försaka de goda kakor, godis, chips). Skönhet, ja, jag mötte en gång en kvinna som sa till mig : "Det där märker du försöker sälja är en bluff!" Men när jag frågade varför så kom det fram att hon har inte använt produkter hon köpt. Så det var inte produkter eller försäljarens fel. Hon använder ju inte det. Mentalcoaching? Ja, jag har läst och läser fortfaarande en del. Här gäller det verkligen att träna på och ha tålamod och uthållighet. Livstilen ändra man inte på en dag. (Det krävs tid att slänga ut de gamla och skaffa nya). Allt det här krävs tid, tålamod, uthållighet, envishet och en del läsning, samtal därtill. (Och många gånger kostar det en hel del). Varför ska då tron inte kostar i form av tid, tålamod etc? Varför skulle man tro att Gud bara ska fixa så fort jag be om något? Kristen tro handlar om relation och inte religion har jag läst någonstans och det är så rätt. Har också hört någon evangelist sagt att en gång när han var ute och talade fick han frågan : "Men vad hände om jag har levt ett bra liv och sedan visade det sig att himmelen inte finns. Att det finns ingen Gud eller inget liv efter detta?" "Ja" svarade evangelisten "Då har du i alla fall levt ett bra liv. Men tänkt om det finns och du inte har gjort det. Vad skulle du ha sagt då?"

Jag vet att det här är otroligt långt. Men jag vet inte om jag får leva tills imorgon eller morgon därefter. Jag vill uppmanna er att ta tid och undersökt själv vad kristentro skulle betyda för dig. Lyssnar inte bara på vad andra har sagt, hur andra har levt. Ta reda på det själv. Avfärdar inte pga andras erfarenheter. Gör dina egna. Det är en fantastisk skatt där och du vill inte vara utan när du en gång har hittat den. Nu har jag skrivit det och jag önskar er allt gott. Du är den som bestämmer.

onsdag 17 september 2014

Med evig kärlek

Kände mig inte riktig, riktig glad. För lite sömn och värk och av någon anledning en inre stress. Men medan jag höll på med att sätta ihop ett kort kom dessa rader till mig:
 
"Om jag vill berätta min sorg för dig,
skulle du stanna upp och lyssna?
Om mina tårar inte hittar sina kanaler att nå ut,
skulle du kunna trösta mig?
Om min sorg är stum,
skulle du kunna hjälpa mig att hitta ord?
Då i min djupa sorg och ensamhet hörde
jag en viskande röst som säger:
"Du är min. Med evig kärlek har jag
älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig.
Du är förlåten. Jag skulle aldrig överge dig eller glömma dig.
Jag gråter din gråt utan tårar.
Jag hör din sorg utan ord.
Håll dig nära mig och jag ska fylla ditt hjärta
med glädje som den här världen inte kan ge."
 
Allt är inte bra. Värken är inte borta. Men glädje. Den finns där.


måndag 15 september 2014

En ny dag, en ny vecka och en ny regering?

Ja, så vaknar man till en ny dag och en ny vecka. Gårdagens valresultat leder till regeringsskifte. Borde man vara glad? Men jag känner mig varken glad eller ledsen. Ovisst är framtiden verkar det som. Det kommer att bli en ny regering. Men vägen dit är.... Det finns så många osäkra faktorer. Man hoppas att politikerna kan verkligen inse vad som har hänt. Att verkligen kan sätta sina egna intresset åt sidan och lyssna till vad vi väljarna har sagt. Det kändes lite oroande att höra "Ja, men det är 87% som inte röstade på SD." Jo, jo, det är sant. Men snälla, ser då till att inte dessa 87% också gå över dit vid nästa val. 4 år är inte så långt tid. Ta verkligen reda på varför de vann så stort och inte bara invaggar sig i att 87% inte röstade på dem.
 
När man lyssnade på val analys på morgon nyheten kände jag mig inte alls lätt om hjärta. Tvärtom kändes en oro. Därför är det en stor tröst när jag läste i Jeremia 28:11 " Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, till att ge er en framtid och ett hopp. Och ni skall åkalla mig och gå och be till mig, och jag vill höra på er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig, om ni frågar efter mig av hela ert hjärta." Tänk. Gud låter sig finnas av oss! Men, ja, det finns ett men. Vi måste fråga efter Honom av hela vårt hjärta. Alltså söker Gud för Hans skull och inte söker Gud för att Han ska göra som vi vill/önska. Själv tror jag att vi behöver vända om från vår egen självuppfyllelser. Många har framställd Gud som sträng och Jesus är den snälla broder. Han satt minsann och åt och drack med tjuvar, prostituerade, ja, de som var utstöttad av etablissemanget. Det har framställd på det sättet som om Jesus gav sitt medgivande/gillande för deras leverne. Säkert var att Jesus inte dömde dessa. Men det fanns en respekt ifrån dessa utstöttade till Jesus. Att i mötet med honom ledde till livsförändring. Sackaios är ett exempel. Han ogillades av många och ingen ville ha med honom att göra. När Jesus kom till hans stad var han nyfiken. Så nyfiken att han klättrade upp på ett träd för att få en glimt av honom. När Jesus gick förbi och tittade till honom och sa "Skynda dig ner, Sackaios, idag skall jag gästa ditt hem". Vi vet inte vad de två pratade om. Men det står i Lukas 19:8 hur Sackaios svarade på Jesus möte med honom. "Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren "Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon, skall jag betala igen det fyrdubbelt." Vilken förändring! Vad jag förstår har inte Jesus begärt detta ifrån Sackaios. Utan av tacksamhet hade Sackaios självmant förändrat sig. Så är det ju. När man har blivit sedd och bemött med kärlek och inte fördömelse förändras man. Inte är det som många tycker att Jesus fördömer inte och därför kan jag fortsätta som jag vill. Att Jesus inte fördömer betyder inte att vi inte behöver förändras och vända om. Han sa visserligen till äktenskapsbryterska "att inte heller jag fördömer dig". Men han sa också till henne "Gå i frid och synda inte mer." Tror vi på allvar att hon skulle bara sticka därifrån och fortsatte som förr?
 
Nej, jag tror att Gud väntar på oss. Att vi äntligen kan förstå att vi inte kan leva som vi gör och tror att allt ska gå väl. Gud är inte där för att uppfylla våra önskningar och begär. Vi är till att uppfylla Guds viljan. Att ödmjuka oss inför Honom som är helig, allsmäktig, nådig och barmhärtig. Först då kan vi ödmjuka oss inför varandra. Min bön är att våra politiker vågar vara ödmjuk inför de uppgifter som lägger framför dem. Att de vågar lägga sina egna intresset åt sidan och lyssna ordentligt på varandra och på oss väljarna. Att deras intresse är verkligen för landets bästa. Gud hjälper oss!

onsdag 10 september 2014

Att ha förebilder

Jag tror det var förra veckan jag läste Veckans peptalk av Olof Röhlander där han skrev om förebilder. Det jag skriver här är ingenting mot vad han skrev. Om jag inte har förstått fel så menade han att det är viktigt att välja vem man vill ha till sin förebild. Det håller jag med honom.
 
Själv brukar jag säga att jag inte har någon idol och ibland har jag till och med sagt att jag inte har någon föreblid. Det är ju en sanning med modifikation. Självklart har jag förebilder. Min mamma är en trots att hon inte finns längre i livet. När jag säger att jag inte har någon förebild så menade jag egentligen att jag vill aldrig se upp till någon att jag sätta den människa på en piedestal. För när man sätter någon på en piedestal finns det tendens att man tror att denne är perfekt. Allt denne gör är bra, underbar, rätt osv. Tills den människan gjorde något som gör en besviken. Då ramlar personen av piedestalen och man rasar ihop själv. Man kände sig då sviken o sårad.
 
Låt mig förklarar. Jag har haft idoler och precis som många andra ville bli som den eller den. När jag gick i Missionsskolan i Örebro hände det en dag att jag fann många av mina medstudenter nedslagna, chockade och ledsna. När jag frågade vad som hänt berättade en för mig att en känd pastor hade begått äktenskapsbrott. Han hade en affär med en kvinna som han hade själavård med. Det gick så långt att han nu skilja sig från sin fru. Detta var en oerhört svek mot alla som såg upp till honom. Själv kände jag inte den berömda pastorn. Jag hade ingen aning vem han var. Men för mina medstudenter blev det en chock och satte några av dem deras tro i gungning. Jag tror att det var där och då jag satte upp en tydlig markering för mig själv. Aldrig vill jag se upp till någon annan så mycket att jag sätta hela min lit till den. Människa är inte ofelbar! Min hållning stärktes många gånger senare av svek jag själv blev utsatt för från människor jag såg upp till. En som gjorde stark intryck på mig var en pastor från USA. Han var lång och stor. Vägde säkert över 100kg. Jag lärde känna honom genom evangelisationsteam där han ingick. Teamet besökte den kristna gruppen jag var med. Denne evangelist stod ut bland sina kompisar. Han var lång, stor. Men han var också smidig trots sin stora kroppshyttan. Han hade humor men kunde vara allvarlig. Han predikade, sjöng, spelade. Bland oss då unga tonåringar var han verkligen en stor förebild. Men så visade det sig att han var en karlakarl. Hans kvinnor syn var att kvinnans plats är under männen. Kvinnors uppgifter är tjänande medan männens styrande. Vi har haft våra samtal och han tyckte nog inte om mig. Vid ett av våra samtal sa jag till honom att jag lärde mig mycket av honom. Den jag var hade mycket med honom att göra. Han blev förvånad och sa "Va? Men jag ta bara emot manliga lärjungar. Aldrig kvinnliga." "Men även om jag är en kvinna så har jag öron att lyssna och ögon att se..." Det blev tyst hos honom och det var nog sista gången vi pratades vid. Han föll från förebild till någon som jag inte vill vara.
 
Jag kan nog nämna fler exempel. Vad jag vill säga är att min slutsats är att vi kan ha förebilder och vi bör välja de med omsorg. Min största och kanske borde vara den enda förebild är Jesus. Jag har fortfarande mänskliga förebilder. Men de får inte ta för stor plats i mitt liv. De må vara stora berömda politiker, filmstjärnor, pastorer, mental coach osv. Människor är föränderlig. Människor kan låta framgångar stiger åt huvud och plötsligt tror de att de som förebild kan styra och ställa vad en får/ska tycka och tänka. Förebilder kan spricka. Jesus däremot är en som inte framhäva sig själv. När jag läser bibel blev jag förvånad över Jesus reaktion när jag läste Lukas 18:18 "En uppsatt person frågade honom: "Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus svarade: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud...." Jag menar det var väl inte konstig att den uppsatta mannen kallade Jesus god. Jesus hade ju flera kapitel innan predikat, förklarat Guds ord, botat sjuka, drivit ut demoner, han såg de fattiga, de utstötta osv. Det var väl klart att han var en god människa. Därför förvånade det mig att han verkade nästan arg att blev kallad god. Men sedan fattar jag. Där har jag den ultimata förebliden. En som inte drar åt sig ära fast han hade goda skäl till det. En som är ödmjuk. En som hade fokus och vet vem han är. En som inte upphöjar sig själv.  
 
Nej, nu blir det för långt här igen. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar här. Jesus är en förebild värd att lära känna. Låt ingen annan tala om för dig vem han är eller vem Gud är. Går och lär känna honom själv. Kristen tro är inte en religion. Det är en relation. En ömsesidig relation. Där det inte är bara Gud som ska ge och ge. Han vill också bli älskad som den helige Gud Han är och inte bara för vad Han kan ge. Vågar närma dig Gud och du ska se vad Han kan lära dig.
 
Herrens välsignelser:)
Hälsningar från en lärling på väg